…SOM RINGAR PÅ VATTNET.
Namnet på serien antyder att ingen handling står för sig
själv. Varje skeende, varje ingrepp i en människas liv, är en del av en kedja
som förgrenar sig över tid.
Kanske uppstod det första skvalpet när Eva satte tänderna i det nallade äpplet. Kanske började världens brottslighet med mannen som mördade sin bror.
Böckerna har ett gemensamt persongalleri men huvudpersonerna skiftar från bok till bok. Därmed är det inte uteslutet att en huvudperson kan "återanvändas".
Varje roman är en avslutad episod men en del händelser vid sidan av
huvudhandlingen kan följa på varandra.
Serien klassas som spänningsromaner ... men var går gränsen för andra genrer. Kan inte en kärleksroman vara spännande? Kan inte en thriller till stor del bestå av kärlek mellan två människor?
Jag sätter inga gränser i mitt skrivande. Sätter du gränser i ditt läsande?
Baksidestext:
Våldtäkt, misshandel, mord och kärlek är ingredienserna i Granne med lyckan, som är den första romanen i sviten, Ringar på vattnet.
Under vandring på Bohusleden bevittnar den arbetslöse Vagn Brorson morden på två män som kommit på kant med den kriminella ligan Bronx. Brorson upptäcks och tvingas fly. Under flykten träffar han den attraktiva Miza Barmani, som lämnar ligan och slår följe med Vagn.
Bronx hejdukar är hack i häl på paret som i ett högt tempo, med våld och förslagenhet vet att bemästra de svåraste situationer.
Kriminalinspektör Li Björk tar upp jakten, men vem som kan hejda flyktingarna, ligisterna eller poliserna är in i det sista oförutsägbart.
Romanen är olämplig för känsliga personer.
ISBN
978-91-86377-66-3
Utgiven
av PaperTalk
Omslag
av Hanna Svensson
Copyright@Sune E. Olsson 2011
Melf, Cabanas de Tavira, Portugal
Tryck:
F4-print, Stockholm 2011
Recensioner:
Klipp ur recensionen:
Detta verkar för långt skrivet för en dålig thriller. Det beror på att det finns en spännande thriller (kanske inte helt sannolik men det är inte nödvändigt bara det är bra gjort) som är huvudtråden. Huvudpersonen råkar bli vittne till en kriminell grupps avrättning av två andra kriminella som stulit deras knark. Och han upptäcks och måste döda för att klara sig själv.
Nödvärn.
Men polisen kan inte veta det, så snart är både polis och gäng honom på spåren,
och dessutom har han fått sällskap av en av ligans tjejer som därför också är
dödsdömd.
De
vandrar i Bohuslän, Dalsland och in i Norge, ständigt utsatta för förföljarnas
hot.
Läsaren
får följa främst de två flyende men också polisens arbete och i viss mån de
kriminella.
Persongalleri
Vagn Brorson (som författaren tänker sig honom).
Protagonist i Granne med Lyckan Deuteragonist i Mordet i Risveden och Seriemördaren (från Göta)
Vagn Brorson är 36 år vid tiden för Granne med lyckan, man, har akademisk utbildning, han är en räknenisse som en nästan svensk bästsäljande författare skulle kalla honom. Vagn bor på Kasetorpet sedan separation med sin före detta fru Irene Brorson född Svärd. De har två barn tillsammans, Elvaåriga Irene och Kalle 10 år.
Vid en första anblick skulle man kunna tro att han är kroppsbyggare eller idrottsman av något slag. Ett kantigt ansikte och mellanblont hår med gråa inslag toppade tillsammans blå ögon (Mormorsviol) hans ungefär 1,76 långa satta kropp med utvecklad muskulatur.
I sitt yrke som ekonom var han noggrann, till och med petig, medan han privat är en impulsiv beslutsfattare. En mjuk personlighet som inte går att dölja gör att han undviker konflikter och våld. Närheten till naturen har gett skogsvana. Han kör en 6 år gammal Citroèng.
En konflikt, ledde till han slutade sin anställning och gick ut i arbetslöshet. Den blev lång.
Vagn Brorson är heterosexuell även om det inte varit speciellt mycket sex sedan separationen med hans fru.
Vagn Brorson föddes den 7 augusti 1972 och växte upp i stadsdelen Majorna i Göteborg.
Klipp ur texten om Vagn Brorson
Det högg till i bröstet som av kramp. Han kurade med axlarna, lutade sig framåt över bordet och tryckte handflatorna mot bordsskivan. Smärta och kramp spred sig upp genom halsen till käkarna och fortsatte ut i armarna, fingrarna. Det kändes som om vänsterhanden vibrerade.Hjärtat, för helvete. Nu är det på riktigt. Jag måste till akuten! Svettpärlor trängde fram i pannan. Han trevade efter telefonen. Lyfte luren men tappade den. Rusade ut. Grep mobilen på hallbordet i förbifarten och stoppade den i bakfickan. Klädd i shorts och singel skyndade han iväg på stigen mot platsen där hans bil stod parkerad. Jag måste till akuten, malde hans tankar.
Mannen hette Vagn Brorson och han besvärades till och från sen en tid av yrsel och smärtor i bröstet. Hjärtbesvär. Det visste han. Stress, sa läkarna.
– Men för helvete, jag är arbetslös, besöker arbetsförmedlingen och stämplar. Thats it? Vad då stress?
Vagn, civilekonom, av vissa nedlåtande kallad räknenisse, var obekant med det faktum att stress utlöses inte bara av överstimulering, utan även av understimulering.Bilen stod parkerad utanför ett torp två hundra meter bort. Så gjorde även grannarna Barbro Wahlgren och Sune Olsson.
– Går du barfota genom skogen? sa Barbro. Tänker du inte på att det finns huggormar? Hon såg forskande på honom.
– Det märkte jag inte, Barbro.
– Ska du till ICA och handla, Vagn? Till systemet rekommenderar jag dig inte barfota. De kommer att tända den röda lampan. Har du leg med dig?
Plånboken. Den glömde jag, slog det Vagn.
Du har vackra blå ögon, Vagn, tänkte Barbro, och du har fått grå inslag i ditt blonda hår, men det syns knappt.
– Jag ska bara hämta en grej i bilen. Tyckte det var skönt att gå barfota i gräset, sa han.
Vilket gräs? tänkte Barbro. Kottar och ris snarare.
Vagn nickade åt de båda pensionärerna och vände tillbaka hem.
– Men du skulle hämt ...
– Tyst med dig, Sune. Det är något annat. Låt honom vara.
Grannarna stod tysta och såg efter honom.
– Vagn ser stor ut men är egentligen inte speciellt lång, sa Barbro.
– Jo men han är säkert mellan 1.75 och 1.80 lång. Inte så kort tycker jag. Han kanske skulle se längre ut om det inte var för att han byggt på sig en del muskler. Det gör att han ser satt ut. Han motionerar mycket, vandrar och styrketränar.
– Han ser inte ut som en muskelknutte.
– Han tränar som jag, för styrka.
På väg tillbaka märkte Vagn att smärtan i bröstet gått över. Torpet kom i sikte. Skuggat i söder av ett nästan tvåhundra år gammalt vårdträd och med utsikt över Kasesjön som en gång gav torpet dess namn.
Han var 36 år, frånskild och pappa till två barn. Tidigare anställd som ekonom vid ett företag men nu arbetslös sedan lång tid. Han flyttade till sitt sommarställe, Kasetorpet i utkanten av Lilla Edet, efter skilsmässa från sin fru. Förhållandet till exfrun var dåligt. Hon förvägrade honom rätten att träffa sina barn, Kalle och Irene Brorson 10 resp. 11 år. Vagn var naturälskare och tyckte om att vara ute i skog och mark, att vandra korta eller längre turer.
Miza barmani (SOM FÖRFATTAREN TÄNKER SIG Henne).
Protagonist i Granne med Lyckan
Miza Barmani är 19 år vid tiden för Granne med lyckan. Hon saknar utbildning efter att ha hoppat av skolan utan avslutad gymnasiegång. Hon bor ihop med en kriminell, Misha Sahli, och deltar även själv vid kriminella handlingar.
Miza är cirka 1.50 lång. Har kortklippt mörkt hår och gröna ögon. Hon är välbyggd och anses vara sexig av många män.
Hon var tidigare sammanboende med en man som numera sitter i fängelse.
Miza fattar tycke för Vagn Brorson vid första anblicken men deltar trots det i ett mordförsök på honom. Försöket misslyckas och Mizas sambo dödas tillsammans med en kumpan vid uppgörelsen. Hon slår följe med Vagn Brorson. Inledningsvis av tvång. Miza och Vagn blir ett par under den gemensamma flykten undan våldsmän.
Mizas föräldrar har flyttat till Sverige från Kurdistan. Hon anses av sina bröder ha brutit motfamiljens hedersbegrepp.
Miza Barmani föddes den 18 april 1990 och växte upp i stadsdelen Biskopsgården i Göteborg.
Klipp ur texten om Miza Barmani
Det var Mizas uppgift att vakta. Att varna när främlingen rörde
på sig. Missade hon honom skulle hon få böter. Kanske en omgång stryk eller
värre. Att hennes sambo satt och sov i bilen hade ingen betydelse. Han var över
henne i rang. Hon hoppades att den främmande mannen skulle välja en annan väg. Att
han skulle komma undan. Bilden av hans kropp, han måste ha solat naken, satt
fastbränd på hennes näthinnor. Hans kinder var täckta av ett snaggat skägg. Han
var robust byggd men inte som Vlad Mizinsky eller hennes sambo.
Undrar vad han sysslar med? Är han kompis med dem från igår. Är han
langare han också. Kanske missbrukare? Kanske lika bra att han röjs ur vägen.
Han betyder inget för mig. Men missbrukare brukar inte se fräscha ut. De ger sig
inte ut på vandring med tung back-pack. Det är något som inte stämmer.
Hon ville
inte att främlingen skulle bli mördad. Vittne till morden eller inte. Hon
vågade inte göra klart för sig varför. Hon ville bara inte se honom död. En
rysning fick henne att krama hårdare om armarna medan mungiporna dippade. Hon
hade deltagit vid brott. Hon hade snattat och stulit. Stått på vakt vid
inbrott. Gömt stöldgods men deltog aldrig i våldsbrott. Hon använde sällan
droger. Misha var fel ute som drog in henne i det här, tyckte hon. En flock
entitor flög upp från ett träd. Hon stannade och följde mesarna med blicken.
Efter en kort flygtur slog de sig ner i en al i dikeskanten. Ett solbelyst
stenblock lockade henne till sig. Trots solen och värmen kröp hon ihop. Miza tyckte
om de korta stunder hon ibland fick för sig själv. Stunder när hon kunde odla
egna tankar och ägna sig åt sig själv. Det gjorde hon inte den här gången.
Klädd i en grå och
blåmönstrade träningsoverall kom främlingen ut ur skogen. Miza tvekade. Kan jag
låtsas att han gått en annan väg?
Hon visste att det
inte gick till på det viset. Hon väckte Misha.
Spännande klipp I
" Jag tar nästa avtagsväg och går över Rinnan. Där blir
det lagom att slagga, tillräckligt långt från det där pundarschappet... och den
där tjejen.
Vid en korsande kraftledning
genade Vagn längs ledningsgatan. Röjningen mellan stolparna ledde till den
korsande väg han tänkte slå in på. Han tände sin pannlampa. Ledningsgatan var
röjd men grenar och sly som lämnats kvar var förrädiska i mörkret.
Oväntat blixtrade det
mellan träden. Vagn gick ner på knä. Automatvapensalvor ekade genom
skogsdungen. Upphörde sen tvärt. Han släckte pannlampan och undersökte
terrängen framför sig. Ingen förvarning hade hörts före skotten. Inga röster, rop
eller militära kommandon heller. Ett ögonblicks tystnad. Ett metalliskt ljud.
Ett skri skar genom mörkret följt av flabb från fältet. En ny skottsalva.
Skriket klipptes tvärt av. Vagn blev rädd. Rädslan övergick i ilska.
Vad i helvete handlar det om, tänkte han. Vad är det
som händer?
På språng. Färdig
till attack. Vagn lyssnade intensivt efter ljud. Försökte tränga genom mörkret
och se in på skjutbanan. Han skymtade ljus men kunde inte urskilja från vad.
Ljudet från en mobil hördes genom mörkret. En röst svarade. Vagn hörde rösten från
skjutbanan. Han lyssnade på samtalet men kunde inte urskilja vad som sades. Han
hörde båda som pratade. Förutom den från skjutbanan hördes en röst bakom Vagn.
Det fanns någon ute på vägen.
Är jag synsk, undrade
han.
Vlad talade i telefon samtidigt som han försökte se om det
rörde sig bakom tavelstället. Han höll ut handen. Hans män tystnade.
– Ett vittne? Såg du
när fanskapet kom?
– Den fan kan ha
varit här hela tiden, sa Misha Sahli, mannen som stod på vägen bakom Vagns rygg.
Det är kanske en kompis till de två pundarna. Han slank in bland buskarna här.
Vlad Mizinsky stod
tyst ett ögonblick.
Helvete! Pundare
som Janne kan man aldrig lita på. De snackar. Vad en visste, fick alla veta,
inklusive bängen. Vi måste göra av med fanskapet om det finns nån.
– Jag skickar någon
som följer med dig. Hitta den fan och gör av med honom. Men gör det snabbt. Det
börjar bli ont om tid.
– Okej, jag drar nu.
Vlad Mizinsky
avslutade samtalet och tittade sig om bland männen.
– Vem hjälper Misha
att jaga en pundare?
– Jag ställer upp,
svarade Nehmet.
– Låna en lampa. Ge
dig iväg mot vägen och gå åt samma håll som Misha. Det kan finnas jävel som
smyger därute.
Nehmet Mali skyndade
iväg full av iver att hitta pundaren. Gärna före Misha. Att göra av med de två
tillsammans med de andra gav status. Att ensam göra av med en motståndare
smällde högre. Verkan av ropparna satt i. De gjorde honom kall, stark och
orädd. Han stannade, tog upp en ask och svalde ytterligare ett par piller.
Utanför skjutbanan stod Vagn kvar på knä. Färdig till språng.
Kom igen, Vagn! Vakna, koncentrera dig, handla. Han kommenderade sig själv att
agera. En av rösterna kom från avtagsvägen. En bit vid sidan om honom. Troligen
någon som stått på post. Kom igen nu för helvete, Vagn. Rör på påkarna.
Han reste sig. Smög
tillbaka åt samma håll han kom från. Svängde och gick parallellt med vägen en
bit in i skogen. Han höll uppsikt bakåt. Upptäckte ljus från två lampor. Två personer
med lampor som närmade sig från olika håll. Vagn ökade takten. Skyndade genom
mörkret. Slafsande ljud och mjukt underlag. Han kom ut på mossen och var på väg
mot diket som korsade den. Marken blev mjukare. Det sög och plaskade under
kängorna. Han stannade och såg sig om. Lamporna hade närmat sig. Han smög in
bakom en buske. Tog av ryggsäcken. Lossade överdragsstället från ryggsäckens
lock. Drog på det. Spände fast byxbenen mot kängorna. Gömde packningen under
busken. Fortsatte att smyga undan.
På mossen fanns inget
ljus. Mörkret gjorde det svårt att se var han satte fötterna. Han trampade ner
i ett gyttjehål och störtade handlöst framstupa. Försökte kravla sig upp. Satt
fast. Gyttja upp över knäna. Hatten utom räckhåll. Utan den kunde han bli sedd
på långt håll.
Idiotiskt! Skit i hatten.
Han var märkligt oberörd. Mer kyla
och aggressivitet än rädsla. Vagn reste sig. Tog spjärn med det ena benet.
Försökte dra upp det andra. Sjönk djupare. Han la sig på vänster sida för att
avlasta. Drog det högra benet åt sig. Benet kom upp; långsamt segt trögt.
Ansträngningen sög musten ur honom. Vila. Nytt försök. Gyttjan släppte.
Förföljarna kom närmare. Han försökte frigöra det andra benet. Vänsterbenet som
var svagare tvingade honom till en yttersta anspänning. Långsamt, centimeter
för centimeter släpptes det ur gyttjans grepp. Han fortsatte arbeta. Vilade. Kom
slutligen loss. Låg kvar. Kraftlös. Förföljarna närmade sig. De kom rakt mot
honom. Vagn reste sig och smög undan. Trampade ner i en vattenfylld grop.
Förstod att han snubblat över ett gömställe. Låg kvar. Försökte hålla tillbaka
sin andhämtning.
Med vatten upp till
midjan och överkroppen tryckt mot kanten på gropen var Vagn osynlig för
förföljarna.
Jag är svartklädd. Gojan på marken är svart.
Mitt ansikte och skägg är ljust! Han tog upp modd med händerna och
svärtade ansiktet.
Med slutna ögon låg
han och lyssnade efter sina förföljare. De saknade terrängvana. De viftade med
sina lampor, pratade högt och rörde sig klumpigt.
Det vill mycket till
om de blåbären ska få tag på mig, tänkte Vagn.
Han var fylld av
aggressivitet medan förföljarna lät irriterade. De var inte överens. Lampljuset
irrade planlöst mellan tuvorna. De stannade. Stod nära gropen. En av dem med
ryggen åt Vagn.
– Ser du nått, Misha?
– Bara en jävla massa
vatten, jag är blöt långt upp på benen för helvete.
– Men han kan inte
vara långt bort.
– Vilken väg tog han,
då? Vi går tillbaka. Jag kör fram bilen och kollar med strålkastaren. Upptäcker
vi fanskapet kan vi skjuta honom från vägen.
– Gå tillbaka du. Jag
kollar tills du kört fram.
Den högljudde av dem
vände om. Den andre fortsatte att söka. Han följde i Vagns spår med karbinen i
färdigställning. Avståndet till Vagn minskade."
Spännande klipp II.
Beslutet kom som en befrielse och fick Vagn att skratta till. Vlad
Mizinsky blev osäker. Han förstod inte varför vittnet skrattade. Vagn smög upp
lampan han bar i bältet. Riktade den på känn. Tände den. Ljuskäglan, stark som
helljuset på en bil, trängde genom mörkret. Träffade Vlads ögon och bländade
honom. Ligaledaren täckte ögonen med handen och avfyrade pistolen i blindo.
Vagn slog från ljuset och slängde sig på marken. Han visste att Vlad förlorat
sitt mörkerseende. Två skott visslade över Vagns huvud. Han rullade runt. Slog
axeln i vindskyddet.
Yxan!
Han grep om
yxskaftet. Rusade upp. Slog mot motståndaren. Slag efter slag ven genom luften.
Eggen fäste. Vagn fick in en ren träff som klöv hud och skalle. Yxan fastnade.
Vlad sjönk ihop. Döende. Skaftet, slipprigt av blod, gled ur Vagns hand. Han
lutade sig över den liggande kroppen utan att förstå varför han själv
fortfarande var vid liv.
Ljudet från en bruten
kvist fick honom att rycka till. Han snurrade runt. Den andre! Honom han anade
sig till! Han såg en silhuett i mörkret. En gestalt kom mot honom. En reflex i
ett knivblad. Vagn hukade. Torkade händerna mot byxorna. Grep om skaftet på
dolken. Drog upp den ur slidan. Höll den tätt intill kroppen. Vred vänster sida
mot motståndaren. Övervägde. Med skyddet bakom sig och elden vid sidan blev det
trångt. Vagn tvingade sig att andas lugnt. Smög sig åt sidan. Tvingade
musklerna under kontroll. Koncentration övertrumfade rädslan.
Motståndaren kom mot
honom. Han svepte med sin kniv från sida till sida. Gjorde ett utfall. Vagn
upptäckte hans avsikt och gled undan. Motståndaren gjorde ett nytt utfall.
Kniven sköt ut i en rak stöt mot Vagns kropp. Han vred på sig, höfter och ben i
samma rörelse. Motståndaren missade. Ytterligare två snabba vridningar
förflyttade honom mot fiendens högra sida. Ett kort slag mot njurarna.
Motståndaren stönade.
– Släpp kniven, man!
röt Vagn.
Angriparen gjorde ett
nytt utfall. Sköt fram armen. Stack mot Vagns mage. Vagn vred sig återigen ett
kvarts varv. Svepte med armen mot mannens armbåge. Förlängde angriparens
rörelse; framåt uppåt förbi. Vagn angrep. Snubblade. Slog knäet i en sten.
Smärtan förlamade benet för ett ögonblick. Han reste sig och haltade undan.
– Släpp kniven! röt
han på nytt.
Kommandot hade ingen
inverkan på motståndaren. Vagns fall gjorde angriparen ivrig. Han ville avsluta
kampen och rusade rakt mot Vagn. Släta lädersulor mot torrt gräs. Inte bra.
Angriparen halkade i ansatsen. Anfallet kom av sig. Vagn slog undan knivhanden.
Sköt fram höger arm i ett hugg underifrån. Knivspetsen trängde in i
mellangärdet. Riktad uppåt. Kniven skar utan skoning av vitala blodkärl. Vagn tryckte
in dolken i sin fulla längd och vred om. Motståndaren sjönk ihop. Dog innan han
nådde marken.
Vagn hade aldrig varit
i knivslagsmål men förstod vilken verkan knivhugget haft på motståndarens
kropp. Han torkade av knivbladet mot byxorna och tryckte ner kniven i slidan.
Han började skaka. Yrseln han känt tidigare hade försvunnit. Han märkte aldrig när.
